Upprepar mitt mantra varje dag….hemligt sådant!
Men jag känner mig alltmer fri för var dag, och inte en morgon går utan att jag tänker på det innan jag sätter fötterna i golvet när jag vaknar.
Imorgon ska jag ta bilen till Österlen och hälsa på en kär väninna. Gillar köra bil- långt…och en timmes bilkörning känns lagom.
Bestämt mig för lyssna mer inåt- oavsett vilka hjärnspöken som försöker med vilseleda mig.
Framåt- är vad som gäller.
Undrar förresten var samtalet från min psykolog tar vägen….?
Tror minsann jag får maila honom och påminna om vår nästa träff.
…mannen som tycker mer om att tycka synd om sig själv, än vad han tycker om mig.
Det känns som ett bra beslut. Oundvikligt för inte gå under och förlora mig själv mer.Men sorgligt.
Sörjt länge nu och har ett tag till framför mig innan jag blir hel inombords.
Jag har fått mig en törn, sämre självkänsla, lägre självförtroende…men det är så det är när man begått våld på sig själv under en längre tid.
Jag stod ut med mycket, kompromissade med grundläggande behov jag har- och då går det illa.
Jag for illa. Jag blev sårad.
Nu tänker jag hoppa, upp på ”hästryggen” igen, försöka mildra rädslan att återigen våga lita på en man.
Det sitter långt inne.
Min uppfattningsförmåga verkar ju inte vara som den ska.
Men den är Jag. Och det är egentligen inget större fel på mig.
Jag har förmågan att älska- och förmåga att ta emot kärlek och möta människor med respekt.
I sommar vill jag kunna hålla någon i handen- offentligt- som inte skäms eller är skrämd av det.
Jag vill kunna dricka vin, få en puss på en uteservering och som visar att jag är speciell.
Så fick jag en chock!
En av mina fina bloggvänner miste sin endast 22 årige son i ett självmord.
En mamma som jag, med barn som jag.
Med en skrämmande utgång…som inte borde fått hända.
Jag fick frågan av min terapeut i veckan om vad jag lärde mig på min senaste ”volta” på psyk.
Svaret kom blixtsnabbt:
”Att jag ska ha respekt för döden…att tankarna inte är att leka med….och att jag nu vet jag är fullt kapabel till handling”.
Jag har tur som är medveten om detta.
Jag hade Någon som förde mig i säkerhet när jag minst anade det.
Men alla har inte det.
Vi måste sluta skämmas och våga prata-
för det är enda sättet att rädda liv!
Ungas Liv!
Vår allas värdighet!
Det är inte värdigt en mänsklighet på 2000-talet att förlora någon på så sätt som Finaste bloggvän gjort.
Världen är mer befolkad än någonsin-
Ändå är människor mer ensamma och utlämnade än någonsin.
Hur är detta ens möjligt?
…”Om alla dagar var som denna skulle jag vilja leva i 1000 år”…. Längtar till den dagen! Vet att den dagen kommer och då ska jag vara tacksam och inte ta den förgiven!
Know it will come!
Take action!
Begreatfull!
”Ta du och gå tillbaka till ditt jävla miserabla, ensamma liv och slicka friheten i röven”….är ord jag uttryckte för ett tag sen åt någon.
Därefter har jag mött en till som likställer frihet med en form av lycka, eller oberoende. Ett sätt att i ensamhet finna sig själv…
Bullshit! Man lär bäst och mest om sig själv i möten med andra. I min lilla värld är det så.
För min del är den bästa friheten den man kan uppleva i en tvåsamhet där det ändå finns utrymme, respekt och integritet för sin egen person.
Jag har upplevt det enstaka perioder i mitt liv, men det krävs också en viss tillit och ärlighet- samhörighet isf.
Jag har också upplevt frihet som en boja.
Med så mycket tid och utrymme men ingen att dela det med- så det blev ensamt, handlingsförlamat och som en fångenskap. ”All denna jävla frihet- vad fan ska jag ha allt till?”
”Stör mig! Rör mig! Berör mig!”
Frihet som väljer bort andra människor är feghet, bekvämlighet och undvikande att ta ansvar. Frihet som baserad på ”jag gör som jag vill, när jag vill, hur jag vill” Frihet som baserad på ”skit i mig så skiter jag i dig” Frihet baserad på ”sköt dig själv och skit i andra”. Frihet baserad på ansvar omfattar kärlek, omtanke, omsorg till medmänniskor och är den bästa formen av frihet man kan uppleva. Frihet som inte går ut över någon annan är att vara riktigt fri!
Enligt mig…då…
Falsk frihet skapar ett miserabelt, ensamt och inskränkt liv! /
Solsyster från sjuksängen
Ilse Kochs ande går igen! Efter varit överväldigad av all fantastisk personal och fina bemötande under mina två erfarenheter av inläggning på psyk har jag nu mött motpolen.
En äldre, rakryggad (som om han har ett stag inopererat i ryggen) med ett tyskt namn; Rutger, har omkullkastat inte bara min fina bild av psykvården, utan han ÄR fördomarna i sig själv om vårdpersonal som söker sig sitt yrke för utöva makt hellre än omsorg.
I nattens inre explosion, dvs jag tappade humöret liiite, blev denna varelse omdöpt till just ”Ilse Koch”…..
Jag blev ju inte en mer populär patient kan jag ju säga, inte av honom iaf.
Ilse Koch finns visst kvar, i annan skepnad!
I kväll tar jag nattpermiss så jag slipper återuppleva samma kränkning som i natt!
Inte samma avdelning som sist, vilket märks. Mindre trivsel, knasig personal (depressiv personal) men en fin chefsöveläkare.
Är inne igen pga minikrasch i söndags och för dosreglering av nya medicinen.
Har dock kvälls/nattpermiss för annars skriver jag ut mig vilket man inte vill jag gör.
Jag har svårt anpassa mig efter de restriktioner som råder på denna avdelning och känner mig ”trapped”, skapar stress framförallt.
Ska jobba ikväll på min permission. Känner jag inte mår bra av passiviteten just nu, så det blir bra fokusera på annat.
För övrigt känns allt gå åt helvete….man vänjer sig vid att aldrig vänja sig vid det.
